| Helena Striwing (Jur. o fil. kand.) er jurist og forsker. Hun har arbeidet med spørsmål rundt dyremishandling i over 20 år, og utgitt flere bøker om temaet. Artikkelen er gjengitt med forfatterens tillatelse. Innholdet i artikkelen representerer ikke nødvendigvis Dyrevernalliansen syn. |
Innan läsaren kommit längre vill jag klargöra mina förutsättningar. Mina synpunkter baseras inte på studier av statistiskt material. Jag är en privat arbetande jurist, som under många år intresserat mig för det regelsystem som reglerar hanteringen av djuren i samhället. Jag har inte råd att bekosta datakörningar som skulle ge underlag för olika analyser av antal anmälningar, avskrivningar m.m. Jag har arbetat med lagstiftningen och analyserat hur denna tillämpas av domstolarna, återspeglat i domar under drygt 20 år. Jag arbetar därför främst med domarna, som givetvis utgör ett selekterat material.
Den första skillnad, som träder i dagen, mellan våra rättsordningar (såvida jag inte helt missuppfattat saken) är, att norsk lag förefaller ha sin enda straffsanktion mot misshandel av djur i Dyrevernsloven. Dess straffsats höjdes i december 2000 till fängelse 1 år, och vid grovt brott, till 3 år. Kriminaliseringen riktar sig både mot brott begångna med uppsåt (forsett) och av oaktsamhet (s.10).
Vår motsvarighet till detta är straffbestämmelsen i vår djurskyddslag (§ 36 DL). Med ingången av 2003 har straffskalan skärps till ett fängelsemaximum på 2 år. Dessutom skall böter inte kunna utdömas vid grova brott mot DL, där fängelse således blir enda straffsanktion. Höjningen av maxstraffet medför att preskriptionstiden för brott mot DL efter årsskiftet blir 5 år.
Utöver DL:s straffsanktion har vi även ett särskilt straffstadgande för djurplågeri, som ingår i brottsbalken. Vårt äldsta straffstadgande tillkom 1857. Sedan länge har straffsatsen varit böter och fängelse i högst 2 år. Preskriptionstiden är 5 år.
Enligt 36 § DL skall ett brott i första hand bedömas enligt vad som föreskrivs för djurplågeri, och först därnäst enligt DL. I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Brottsrekvisiten är delvis varandra överlappande, medan de viktigaste skillnaderna är, att vid djurplågeri det objektiva rekvisitet "lidande" måste styrkas, medan för brott mot DL krävs varken lidande eller att oaktsamheten är grov.
Förbud att ha hand om djur
Vår svenska motsvarighet till det norska "rettighetstap" (s.10) är förbud att ha hand om djur enligt 29 § DL. Till skillnad från norsk rätt, där rätten att befatta sig med djurhållning bara kan fråndömas någon genom dom, är det hos oss en administrativ fråga, som avgörs i första instans av länsstyrelsen, men med klagorätt till förvaltningsdomstol. Den kommunala tillsynsmyndigheten skall göra framställning till länsstyrelsen när den anser att någon skall meddelas förbud att ha hand om djur. Förbudet kan gälla djur generellt eller vissa djurslag. Det kan också vara tidsmässigt obegränsat, vilket är det vanligaste, eller göras tidsbegränsat. Under 2001 utfärdades 77 djurförbud i hela landet.
Från och med 2003 får DL 29 § - utöver hittills gällande grunder - tillägg av några nya som skall medföra förbud att ha hand om djur:
- den som dömts för djurplågeri
- upprepade tillfällen dömts för brott mot djurskyddslagen och föreskrifter
- upprepade tillfällen varit föremål för kommunens beslut enligt 26 §
Med stöd i 26 § DL (se ovan) har tillsynsmyndigheten (kommun respektive länsstyrelse) rätt att meddela de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnad av lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Sådana föreskrifter utfärdas av Jordbruksverket.
Endast om det är "uppenbart" att ett upprepande (gjentakelse) inte kommer att ske, skall förbud inte meddelas.
Omhändertagande av djur; beslut och verkställighet
Nytt är också, att de myndigheter (kommun, polis och länsstyrelse), som äger rätt att besluta om att djur skall omhändertas, inte bara som hittills "får" göra detta utan i framtiden skall göra detta när grund för omhändertagande föreligger.
Länsstyrelsen skall besluta att omhänderta djur. Till de grunder som hittills har gällt, har fogats desamma som för förbudet, se ovan. Avsikten med omhändertagandet är aldrig, att detta skall vara en "temporär" åtgärd (s.10), vilket förefaller vara en skiljaktig punkt mellan våra respektive djurskyddslagar.
När kommunen eller polisen beslutar om att djur skall omhändertas, skall besluten skyndsamt underställas länsstyrelsen, som skall avgöra om beslutet skall fastställas eller inte. Det faktiska omhändertagandet (verkställigheten) åvilar polisen och vid behov kan djur omhändertas omedelbart i avvaktan på länsstyrelsens beslut.
Jag noterar, att enligt den norska djurskyddslagen, dyrevernnemnda, har vissa tidsfrister att iaktta: tre dagar för att fastställa ett omhändertagande, respektive tre veckor för att besluta om vad som skall ske med djuret. Några sådana tidsfrister har vi inte. Beslut om vad som skall ske med djuren (34 § DL), skall dock fattas skyndsamt. Från årsskiftet skall inte enbart försäljning eller avlivning utgöra alternativ, utan även annan överlåtelse av djur skall kunna förekomma.
Ibland tar länsstyrelserna lång tid på sig att fatta beslut, främst ifråga om huruvida omhändertagandet skall fastställas eller inte. Så även länsrätterna, dit länsstyrelsens beslut överklagas. En länsrätt har nyligen dröjt 8 månader med att fatta ett tämligen enkelt beslut. Även handläggningen vid kammarrätterna (de är 6 stycken), som är instansen ovan länsrätterna, kan vara långsam.
För polisen, som ansvarar och betalar för omhändertagna djurs uppstallning och skötsel, förhindras under tiden avvecklingen av djurhållningen och notan kan bli mycket dyr; i ett enda fall under 2002 uppgick polisens kostnader till omkring 800.000 kronor för uppstallning, foder och skötsel av en nötkreatursbesättning.
En viss del av dröjsmålet rår myndigheterna inte för, då det enligt förvaltningslagen krävs, att underlaget för ett tillämnat beslut, som regel skall kommuniceras med den som beslutet riktar sig mot, innan en myndighet får besluta. Härtill kommer numera även ett beslut av JO (Justitieombudsmannen), som understryker vikten av att även beslut som skall verkställas skyndsamt, i synnerhet om det är av ingripande karaktär (i det aktuella fallet avsåg det att nötkreatur skulle avlivas) inte verkställs förrän den enskilde delgivits beslutet.
I normala fall skall den enskilde ha rimlig tid på sig att yttra sig. Det viktiga i formell mening är att tillfälle givits, inte att detta de facto utnyttjats. Myndigheten har rätt att besluta oberoende av huruvida den enskildes yttrande mottagits eller inte.
Framtiden
Polisen har i olika utredningar framhållit, att omhändertagandet av djur, ansvar för transport, uppstallning och skötsel samt avveckling av djurhållningen, är en uppgift, som polisen vill bli befriad ifrån, då den har föga att göra med de uppgifter som polisen anser sig utbildad för. Enligt ett nyligen framlagt förslag, skall länsstyrelsen vara huvudman för uppgiften. Polisen skall dock behålla sin skyldighet att göra akuta ingripanden, och därutöver föreslås att länsstyrelsen och polisen träffar avtal om hur uppgiften skall utföras på tider, då länsstyrelsen saknar bemanning. Så t ex. kan avtalet innebära att polisen skall vidta initiala åtgärder och fakturera länsstyrelsen för utlägg.
Jag tror, att den föreslagna ordningen skulle gagna djuren. Risken för fördröjning av nödvändiga beslut elimineras, samtidigt som länsstyrelsen som är bättre rustad än polisen att ansvara för alla efterföljande åtgärder som har med avvecklingen att göra, blir huvudman. Viktigt är dock, att samverkan myndigheterna emellan kommer till stånd, så att åtalsanmälan görs snabbt och förundersökning kan inledas. Bevissäkringen måste göras innan brottsplatsen fysiskt förändras genom länsstyrelsens åtgärder i samband med omhändertagandet. Den omhändertagande myndigheten måste också säkra nödvändig bevisning för framtiden om att förutsättningarna för den ingripande åtgärden förelåg.
Polisen föreslås också få skyldighet att bistå med handräckning om tillsynsmyndigheten finner att detta behövs. Vissa djurhållare motsätter sig att djuren omhändertas, stör förrättningen och hotar veterinärer och representanter för tillsynsmyndigheterna. Polisen har redan idag en skyldighet att assistera vid inspektioner, precis som i norsk rätt (s.20).
Vår DL ger rätt åt polis, veterinär och även åt en lekman i särskilt brådskande fall, att omedelbart avliva/låta avliva ett djur som påträffas så svårt sjukt eller skadat att avlivning framstår som den enda rimliga åtgärden. Ägarens samtycke behöver inte efterfrågas. Djur i sådan belägenhet tas följaktligen inte omhand enligt ovan, utan avlivas så snabbt som möjligt.
Under de senaste åren har flera fall av mycket svår vanvård av lantbruksdjur upptäckts, där ofta ett flertal djur hunnit självdö, medan myndigheterna i stort sett fått inrikta sig på att avliva återstoden av besättningen vid upptäckt, i samband med inledd brottsutredning och bevissäkring. Det är om handläggningen främst av sådana fall, som jag nu skrivit en bok "Utredning av vanvård" tillsammans med en polisinspektör, Mikael Åslund.
Larsen återger ett par uttalanden av företrädare för Dyrehelsetilsynet och Landbrukshelsan om denna företeelse (s.111).
Erfarenheten har lärt mig, att man inte skall ha överdriven tilltro till att grannar (naboer) eller andra griper in till djurens skydd. I synnerhet har man anledning räkna med att grannar som ägnar sig åt arbetsutbyten och som umgås med varandra, förtränger, åsynen av lidande djur. Oviljan att blanda sig i är stor, och civilkuraget är inte alltid särskilt väl utvecklat.
Några av de allvarligaste vanvårdsfallen kommer till myndigheternas kännedom genom anonyma anmälningar. Skriftliga anmälningar brukar vara fåordiga, men korrekta. Man kan givetvis spekulera över vem den insiktsfulle kan vara, som larmar tillsynsmyndigheten när flera djur redan ligger döda.
I andra fall har tillfälliga förbipasserare sett eller hört något konstigt, som fått dem att se närmare efter. Dessa anmälare brukar uppträda med namn. I andra fall är det tillsynsmyndigheten som upptäcker vanvården. Djurhållningen är så dålig, att den grava vanvården är ett faktum. Omhändertagande av överlevande djur och brottsutredning inleds då parallellt.
Inte heller tycks man kunna lita till att det aktuella lantbruket besöks av olika intressenter i den utsträckning som Rådet for dyreetikk, föreställer sig (s.111).
När djurhållningen blivit tillräckligt dålig vill lantbrukaren inte gärna ha besök. I några aktuella fall i Sverige, har djurhållarna sedan ett eller annat år, från att ha varit mjölkbönder, gått över till köttdjursproduktion. Därmed försvinner en viktig kontroll. Jag har hört åtalade i rätten säga, att skälet till att man bytte produktion var, att man ville bli mindre bunden och att det krävde mindre arbete. Veterinärbesök i besättningarna månaderna närmast brottsupptäckt är som regel sällsynta. Däremot kan någon slaktdjursleverans ha skett, några månader till halvår före upptäckt. Slakteriet har ibland anmärkt på nedsmutsade djur.
Vid en rättegång av detta slag som jag bevistade, påträffades i ena stallet 21 döda nötkreatur i några boxar tillsammans med 16 djur som alltjämt var vid liv. Misstanke förelåg om att djur t.o.m. drunknat i gödsel och urin. I en lösdriftshall vadade ett stort antal djur omkring i obeskrivlig gödsel, i ett vindskjul låg resterna efter en död dräktig kviga med bakbenen djupt nedsjunkna i gödsel och, bredvid henne, sannolikt resterna efter hennes nyfödda kalv (en liten käke återstod). En tjur hade ett horn, som vridit sig och vuxit in mot skallen. Det vätskade ur såret, där hornet penetrerade huden. Djuret avlivades vid upptäckt, liksom de 16 nämnda djuren. I hundgården respektive olagligt uppbunden på kätting befann sig hundarna, "jaktkompisarna". Det var mängder av exkrementer i hundgårdarna, torftig, nedsliten miljö och inga liggunderlag. Brottet uppdagades genom en anonym skriftlig anmälan med åtföljande inspektion. De båda djurhållarna, far och son, båda i sin krafts dagar, ägnade sig åt älgjakt vid brottsupptäckten och sade sig ha tänkt ta itu med djurens situation efter älgjakten. Tingsrätten dömde envar till 10 månaders fängelse, medan ordföranden ansåg att straffvärdet var 8 månaders fängelse. Domen omfattade även viss annan brottslighet, men tingsrätten betonade att djurplågeriet spelade avgörande roll för straffet. Målet är överklagat.
Vår djurskyddslag anger en minimistandard för djurs vård och behandling. Det sägs t.ex. att djur skall ha tillräckligt med foder, vatten och tillräcklig tillsyn. Jordbruksverket har utfärdat föreskrifter, där kraven preciserats. Detta är ju ofta nödvändigt för att den kommunala djurskyddstillsynen skall kunna konstatera på rättssäkert sätt och med principen om likabehandling till grund, huruvida en djurägares skötsel är i nivå med lagstiftningens krav eller under dessa
Av Larsens rapport får jag intrycket, att polis och dyrevernsnemnder - i större utsträckning än vad som tycks mig vara fallet i Sverige - tar ställning i vad jag vill kalla den "rättspolitiska frågan" (s.12f). Det ter sig för mig som att man i norsk rätt förlagt denna prövning till det enskilda fallet, medan i svensk rätt de övergripande rättspolitiska frågorna avgjorts på "systemnivå". Om min iakttagelse är riktig, kan intrycket bero på en betydelsefull lagteknisk skillnad mellan våra respektive lagar. Larsen säger, att "lidelsen er gradert" och vidare att var gränsen går för det onödiga lidandet, avgörs vid de konkreta tillfällena av skönet hos lagens kontrollörer".
I svensk rätt har vi frångått begreppet "otillbörligt lidande". Vår lagtext knyter numera begreppet "otillbörligt" till den handling eller lika straffbara underlåtenhet, som orsakar lidandet. Med den utvecklade lagstiftning som vi har på området, tillhandahåller lagstiftaren och den centrala myndigheten, Jordbruksverket, en mängd föreskrifter som fungerar som "aktsamhetsnormer" för denna bedömning.
Detta leder till, att tillsynsmyndigheten skall ta ställning till huruvida en djurhållare underlåtit att rätta sig efter en eller flera regler =aktsamhetsnormer, som är tillämpliga på den aktuella djurhållningen. Om så är fallet skall tillsynsmyndigheten i princip anmäla detta till åklagare eller polis (enligt JO och Jordbruksverkets allmänna råd 2000:4). Tillsynsmyndigheten skall avhålla sig från att göra någon del av åklagarens bedömning i fråga om det s k subjektiva rekvisitet (uppsåt/oaktsamhet) för att av sådan anledning avstå från att göra anmälan. Jag uppfattar det som om polismyndigheten och dyrevernsnemnda skall göra en avvägning i det enskilda fallet beträffande försvarligheten i hanteringen av djuret och utfallet i uppskattat lidande. Kanske har jag missuppfattat detta. Om det finns en skillnad här, så neutraliseras den dock av att vi på intet sätt kan slå oss för bröstet och påstå, att något strukturellt våld mot djur inte skulle förekomma i Sverige.
Larsen redogör för ett fall (s.81) där en kvinna låter sin hund vistas i bilen medan hon är på sitt arbete. Dyrevernnemnda har inga invändningar mot detta efter att ha hört kvinnans skäl till att hon håller hunden i bilen: för att undvika att hunden stör grannar genom att yla och skälla. Med stöd i vår lagstiftning skulle knappast utgången bli densamma. Annat än tillfälligt får en hund inte hållas i bil på detta sätt och Jordbruksverkets föreskrifter om utrymme för hundbox med eller utan rastgård, läggs till grund för bedömningen. Få personbilar håller tillräckliga mått. Jordbruksverkets uppfattning är att "tillfälligt" betyder "enstaka och kortvariga tillfällen, som inte är regelbundet eller ofta återkommande". Som huvudregel bör inte heller den med "burförvaring" jämställda åtgärden, tillåtas vara längre än c a en timme.
Flera domar handlar om hundar som lämnats ensamma i bil i solgasset. Detta inträffar varje sommar när det är som varmast. Åtal väcks för djurplågeri och de som döms får ett mindre antal dagsböter, 30-50. Vi är nog ganska klara över att detta måste betraktas som "grovt oaktsamt". Flertalet människor vet, att en bil snabbt blir mycket, mycket varm oavsett om några sidorutor lämnats något öppna. När bilens rutor är mycket fuktiga är situationen särskilt akut (Jfr s.26, 91 f).
Larsens studie har fokuserats till huvudstadsregionen, och anmälningar under 1999. Hon har funnit, att flertalet anmälningar rör hund, och vanligen i kombination med vanskötsel (mindre ofta aktiv misshandel). Larsen har haft tillgång till ett underlag, vars motsvarighet jag inte haft tillgång till. Mitt material, är således de fall, som efter alla bortval, gått vidare till rätten för bedömning.
Jag har samlat domar från våra tings- och hovrätter under mer än 20 år. I snitt ligger min täckningsgrad på 75-80 % av landets avkunnade domar, medan jag har 95-100 % täckning för vissa år. På grundval av detta material, framstår nötkreatur som den "brottsoffergrupp", som domstolsledamöter i främsta rummet kommer att konfronteras med. Flertalet åtal gäller nötkreatur. Därnäst kommer hundarna.
Domarna om djurplågeri och brott mot djurskyddslagen som gäller nötkreatur, rör oftast många djur, i synnerhet gäller detta domarna under senare delen av 90-talet. De vanligaste gärningskategorierna är vanvård av olika slag. Brotten mot hundar gäller både misshandel och vanvård.
I föreläsningssammanhang brukar min medförfattare, Mikael Åslund, och jag, beskriva vanvårdens kännetecken med följande ord:
För litet, för dåligt, för sällan, för sent, eller inte alls...
I ovannämnda bok, som utkom i november 2002, har vi koncentrerat oss på förslag till hur man kan säkra bevis om det som inte blivit utfört. Den omständigheten att djuren inte kan berätta sin historia, gör att det saknas en parallellberättelse till förövarens. Om inte bevissäkringen varit mycket skickligt och förutseende genomförd, kan det mesta förringas och trivialiseras av försvaret. Mikael har egna erfarenheter av djurhållning, varför hans kunskaper- i kombination med hans utbildning och erfarenhet som polis- om hur bevissäkringen kan göras, präglas av stor realism.
Vi har ställt oss frågan på grundval av nötkreatursdomarna, när åtal eller åtalspunkt ogillats med hänvisning till brister i utredningen: hur kunde man istället ha gjort? Detta har vi sedan utvecklat i boken.Veterinären intar en nyckelroll i brottmålen och bidrar med sin sakkunskap i underlaget för olika administrativa beslut (omhändertagande, förbud, avlivning m.m.).
Veterinären som bevakare av djurens väl
Larsen skriver att det är ett obesvarat spörsmål huruvida djurkliniker, veterinärer m fl alltid gör anmälan till dyrevernnemnd eller polis vid misstanke eller visshet om misshandel.
Vi har i Sverige gjort en lagändring i april 2002 som numera ålägger varje enskild veterinär, som i sin yrkesroll har anledning att anta att djurskyddslagen eller föreskrifter inte blir efterlevda, en skyldig att göra anmälan om förhållandet till den kommunala tillsynsmyndigheten om rättelse inte sker. Härigenom får veterinären en skyldighet att göra anmälan och kan därmed freda sig bättre mot eventuella utspel från djurägare.
Tillsyn på slakterier sker i Sverige inte av veterinärer anställda av slakterierna (s.104) utan den kommunala tillsynsmyndigheten och av veterinärer som är anställda vid Livsmedelsverket för att utöva tillsyn av livsmedelshygien vid slakterierna. Dessa veterinärer har numera tveklöst skyldighet liksom andra veterinärer att anmäla missförhållanden till den kommunala tillsynsmyndigheten. Livsmedelsverket och Jordbruksverket har dessutom gemensamt gjort en framställning till Jordbruksdepartementet om vissa tillägg i djurskyddslagstiftningen efter förebild för vad som gäller tävlingsveterinärer. I korthet föreslås, att besiktningsveterinären skall kunna förbjuda slakt, besluta om omedelbar avlivning eller andra åtgärder. Besluten skall kunna överklagas till länsstyrelsen. Vi har ännu inte sett hur det går med detta. Lagändring är i allmänhet en trögrörlig process.
Avslutning
Larsen återger ett uttalande av mig (s.72) som rör bedömningen av om ett djur utsatts för misshandel i avsaknad av synliga tecken på djuret. Jag hävdar, att lidande kan förekomma och upplevas av djuret oavsett att inga skador på djuret kan ses. Glädjande nog har vi nu en hovrättsdom i Sverige, där hovrätten fäller en travkusk för djurplågeri och konstaterar, att det "trots avsaknaden av synliga skador på hästen, får anses mindre sannolikt att en häst som blivit slagen på detta sätt inte har åsamkats en så pass varaktig och betydande smärta som krävs för ansvar för djurplågeri." Vittnesmål om att ett djur utsatts för slag, sparkar etc. kan således utgöra bevisning för att djuret ifråga orsakats lidande utan några påvisbara skador..
Larsen skriver (s.159) att folk i allmänhet inte känner till Dyrevernloven och att dess bestämmelser är så pass vaga att lagen knappast kan uppfattas som en normsändare om hur djur skall behandlas och vilka följderna av lagstridig behandling kan bli. Jag vet inte hur det är med den kunskapen i Sverige. Det vore intressant med en undersökning på den punkten.
Många djurvänner, som hör av sig till mig, blir överraskade över vissa av mina upplysningar, t ex. att man rekommenderar att utegångsdjur har fri tillgång till vatten, men att man de facto inte kan kräva mer än att djuren förses med vatten två gånger per dygn. Exemplen kan mångfaldigas. Vid sådana tillfällen är det viktigt att förklara, att vår lag består av lägstvärdesbestämmelser, "sämre än så här får det inte vara". Det är viktigt att arbeta med attityder och att motivera djurhållare att ordna bättre förhållanden för sina djur än de legala. Till de attitydpåverkande medlen hör utan tvivel lagändringar. Vi har också i Sverige mött dödandet av djur (s.104) som ett inslag i underhållningsprogram (Farmen respektive Robinson). Trots protester -även i förväg när ideerna blivit kända för allmänheten - har programmakarna inte stått att hejda. Nu har krav framförts på lagreglering.
Efter att ha läst Larsens rapport så inställer sig frågan hos mig: hur går vi vidare? Inom djurskyddet finns en rad obesvarade frågor och obruten mark för den som vill forska. Vi behöver knappast frukta, att springa på varandra i terrängen.
